Lilla fina flickan

Träffade en tjej idag via jobbet. Blev riktigt nedstämd. Hon var 20 år och hade blivit rånad två gånger (!!!), varav en gång under pistolhot. Hon har tappat sig själv efter den händelsen och sitter nu helt låst till hemmet för hon vågar inte gå ut då det är mörk (vilket det blir redan klockan 15 nu). Helt fruktansvärt. Hon var ändå så stark och sansad och jag bara kände att livet är så grymt och jag blir så förbannad på att ett gäng småkillar ska förstöra livet för någon sådär.
Men jag tror det kommer bli bra för henne. Hon har överlevt tumör med cellgifter under en 10-års period, så hon vägrade låta detta förstöra resten av hennes liv.
Men visst är det grymt...kan inte ens föreställa mig min smärta om nån av mina barn skulle drabbas av allt hon gått igenom. Det är då jag bara känner att jag vill flytta långt från storstan till en skyddad vrå nånstans. Men det är bara att inse. Det finns nog ingenstans där det är totalt tryggt. Det är bara att leva på och sluta vara rädd.
Lättare sagt än gjort ;-)